att få beröm
vissa har svårt att ta till sig beröm, komplimanger och jag är en av dem. Men det börjar bli bättre. När jag var liten så hade jag skit taskigt självförtroende och alla som vet vad jag gick igenom som liten förstår varför.
Komplimanger kan ju vara allt ifrån att någon säger: vad fina kläder du har, åh vilka vackra ögon, snygg röv osv. Men de komplimanger som jag uppskattar mest är sånna som har att göra med hur man är och vad man har presterat, bidragit med här i världen. Låter djupt men det är det inte. jag fick en komplimang i dag på jobbet där en kille sa. du är verkligen duktig på det du gör, man kan tro att du jobbat inom hemjänsten i flera år och faktum är att det här är första gången jag gör det. Någonsin. Ibörjan var jag ganska rädd för att göra fel, att man skulle säga opassande saker men man lär sig ganska fort hur kunderna funkar och vilka som man kan dra skämt med och vilka som tycker man är lite larvig. Som sagt, men måste ju pröva för att se om man kommer bra överens med vissa människor eller inte.
Likaså i kärlek nu när jag ändå håller på och skriver. En del är så jävla rädda för att skaffa seriöst, man är rädd för vad kompisarna ska tycka, vad föräldrarna ska tycka. Om man verkligen känner för den personen eller inte. Många tänker, det finns fler, finare fiskar i havet. Men det är inte så självklart att de finns där ute. Varför inte chansa med den personen som man faktiskt tycker om och kan tänka sig ett förhållande med? varför ska det finnas så många måsten och krav, och framför allt. Varför bryr sig så många om vad andra tycker. Folk blir väl bara glada om två människor matchar och trivs med varandra? eller är det så att de vänder en ryggen och pekar fuck you när ingen ser? Nej tror knappast det så vad har man att förlora? det handlar om att våga kasta loss och våga misslyckas, göra misstag. Det kommer alltid fler chanser och oftast kanske man lär sig av sina misstag.
en del som jag själv måste få en, två t.o.m tre-fyra slag innan jag börjar fatta hur det ligger till. Kanske för att jag ger mig hän för mkt, och ibland bryr mig för mkt om en del människor. Kanske ska bli mer kylig och låssas som at man inte bryr sig om ett skit. Undrar hur långt man kommer på det, och framför allt. Hur stort förtroende får människor för en när man fullständigt skiter i allt och inte bryr sig?
Därför tror jag att jag fick beröm idag. För att det syns hur mkt jag bryr mig om de gamla och att jag kan ge dem ett litet skratt och skämta med dem som jag gör med vilka andra som helst. Man blir inte trögare/tråkigare bara för att ma kommer upp i åren. Man får bara ett ändrat utseende men på insidan så är man samma människa. Och en sak som jag facineras över är att jag blir så nyfiken på hur var och en av de gamla levt sina liv, vad de gått igenom och hur de klarat av alla olika berg-och-dalbanor som man passerar här i livet. tror att vi har mycket att hämta och lära oss från de äldre och de förtjänar mycket mer respekt än vad vissa ger dem!
Komplimanger kan ju vara allt ifrån att någon säger: vad fina kläder du har, åh vilka vackra ögon, snygg röv osv. Men de komplimanger som jag uppskattar mest är sånna som har att göra med hur man är och vad man har presterat, bidragit med här i världen. Låter djupt men det är det inte. jag fick en komplimang i dag på jobbet där en kille sa. du är verkligen duktig på det du gör, man kan tro att du jobbat inom hemjänsten i flera år och faktum är att det här är första gången jag gör det. Någonsin. Ibörjan var jag ganska rädd för att göra fel, att man skulle säga opassande saker men man lär sig ganska fort hur kunderna funkar och vilka som man kan dra skämt med och vilka som tycker man är lite larvig. Som sagt, men måste ju pröva för att se om man kommer bra överens med vissa människor eller inte.
Likaså i kärlek nu när jag ändå håller på och skriver. En del är så jävla rädda för att skaffa seriöst, man är rädd för vad kompisarna ska tycka, vad föräldrarna ska tycka. Om man verkligen känner för den personen eller inte. Många tänker, det finns fler, finare fiskar i havet. Men det är inte så självklart att de finns där ute. Varför inte chansa med den personen som man faktiskt tycker om och kan tänka sig ett förhållande med? varför ska det finnas så många måsten och krav, och framför allt. Varför bryr sig så många om vad andra tycker. Folk blir väl bara glada om två människor matchar och trivs med varandra? eller är det så att de vänder en ryggen och pekar fuck you när ingen ser? Nej tror knappast det så vad har man att förlora? det handlar om att våga kasta loss och våga misslyckas, göra misstag. Det kommer alltid fler chanser och oftast kanske man lär sig av sina misstag.
en del som jag själv måste få en, två t.o.m tre-fyra slag innan jag börjar fatta hur det ligger till. Kanske för att jag ger mig hän för mkt, och ibland bryr mig för mkt om en del människor. Kanske ska bli mer kylig och låssas som at man inte bryr sig om ett skit. Undrar hur långt man kommer på det, och framför allt. Hur stort förtroende får människor för en när man fullständigt skiter i allt och inte bryr sig?
Därför tror jag att jag fick beröm idag. För att det syns hur mkt jag bryr mig om de gamla och att jag kan ge dem ett litet skratt och skämta med dem som jag gör med vilka andra som helst. Man blir inte trögare/tråkigare bara för att ma kommer upp i åren. Man får bara ett ändrat utseende men på insidan så är man samma människa. Och en sak som jag facineras över är att jag blir så nyfiken på hur var och en av de gamla levt sina liv, vad de gått igenom och hur de klarat av alla olika berg-och-dalbanor som man passerar här i livet. tror att vi har mycket att hämta och lära oss från de äldre och de förtjänar mycket mer respekt än vad vissa ger dem!
Kommentarer
Trackback