HeleneLingvall

Att inte riktigt än ha förstått vad som skett är nog det svåraste för mig, att inse. Tror nog aldrig riktigt att jag kommer inse att min pappa, min "skapare" och en älskad människa som jag älskade väldigt mycket aldrig mer kommer finnas, kommer aldrig mer kunna prata med honom, se eller röra vid honom men det jobbigaste är som sagt att inse. I mina ögon är han bara borta någonstans men inte så långt som till himlen. Idag har jag varit upptagen hela dagen med kattvisningar och vaccinationer av kattungar så jag har inte riktigt hunnit tänka, inte hunnit fundera eller älta. Men nu fick jag tid och nu kom det jobbiga över mig som en våg, en våg av hemska känslor, sorg och ilska över att livet är så grymt ibland. Men jag ska försöka leva, försöka resa mig och försöka gå vidare. On step at the time.