HeleneLingvall

När man var liten så var drömmen att bli veterinär, nu är livet inte så enkelt som man då trodde.

Har ni någon gång känt att det är en speciell känsla inom dig som alltid kommer att hemsöka dig vid tillfällen som inte känns speciellt lämpliga. Jag läste någonstans ett citat där det stod att "människans största rädsla är att bli avvisad, sårad". Stämmer det? jo jag tror det. Att känna sig sviken, bedragen, bränd av en annan människa som man älskade är nog det som gör mest ont inombords. Man kan verka stark och ha humöret uppe, men jag tror att innerst inne är vi nog alla ganska så små och vilsna när det kommer till sånna här saker. Hur vet man att man kan lite på en annan människa till 100 %? kan man ens det? speciellt när man blivit bränd förut. Sånna saker sätter sina spår och gör att man nog kan kalla sig mer eller mindre knäpp. Jag tror för att kunna älska och att bli älskar så måste man våga släppa ner garden som man håller uppe, man måste försöka riva muren som man sakta men säkert byggt upp för att inte bli den personen som blir sårad ännu en gång. När jag för en gångs skull hittat en man som jag ser en framtid med, en man som gör mig till världens lyckligaste så blir jag rädd. Rädd för att vara den som blir bränd. Att sluta tänka så och istället försöka tänka: varför skulle han INTE vilja vara med mig, jag som är så jävla bra, snygg, snäll go människa. Varför kan jag inte tillåta mig själv att förtjäna det bästa? Just nu har jag det bästa, den bästa och den underbaraste människa vid min sida och det kan inte sumpas i första taget. fast ibland blir jag bara rädd, så rädd...

Någon som känner igen sig, och någon som är som jag, en sån som gärna analyserar saker om och om och OM igen?;) ahaha vi tjejer är ganska så knäppa ibland