HeleneLingvall

Känner ni aldrig att hur mkt ni än anstränger er för saker och ting så blir det ändå aldrig som ni trott, eller så lägger ni av innan ni ens hunnit tagit reda på hur det skulle blivit om ni fullföljt det ni påbörjat?!

Så känner jag just nu. Ingen motivation till någonting och det gör försöker anstränga mig för att göra bättre går käpprätt åt helvete. Vet inte vad det beror på. Kanske just för att saker aldrig blir riktigt som jag tänkt mig.

Ibland undrar jag hur livet hade varit om vi inte hade varit vid den platsen vid det tillfället. Hur livet hade sett ut om jag/mina syskon och jag hade bott hemma med våra biologiska föräldrar. En fråga som jag aldrig någonsin kommer kunna få svar på. För man kan inte vrida tillbaka tiden även om jag skulle vilja det. Man kan aldrig göra saker ogjorda hur mkt man än försöker dölja de saker man ångrat här i livet. Visst man kan förtränga och skyla över, men aldrig göra saker ogjort. tyvärr.

Men jag är inte säker på om jag vill veta hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade bott kvar i sthlm. Kanske skulle det vara underbart, ljuvligt. Men tror faktiskt inte det. Skulle nog hamnat i skiten.

Är glad att jag är den jag är och att jag fått växa upp med/i världens bästa familj. Glad att det finns människor som finns där för mig och alltid stöttar mig i vått och torrt.

Att inte få växa upp med sina biologiska föräldrar och hela sin biologiska syskonskara har både för och nackdelar. Nackdelarna i mitt fall är att jag inte har så bra kontakt med min andra hälft av syskonskare och det är jag ledsen för. Att inte veta vart man har sina föräldrar, vad de gör eller om de ens tänker på en?
Ingen förstår hur det känns att bli fråntagen från sina föräldrar när man är en 8-årig liten flicka som lärt sig att vara anständig och ta ansvar för sin familj och för sina syskon. När vi särades så kändes det som att jag förlorat det som jag hade i mina händer. Hur skulle jag nu kunna se efter mina syskon när jag inte hade alla hos mig?
Men jag visste inte då att det inte var mitt ansvar att ta hand om min familj, göra vuxensaker när jag var 8 år gammal. Det är vuxen jobb. Inget för ett barn.
Kände mig maktlös, hade ingen kontroll över någonting och det är nog en av de faktorerna som gjort mig till den jag är idag. Hela mitt yngre liv har gjort mig till den jag är. Och min fosterfamilj har format mig till den fantastiska människa jag faktiskt är idag. Ja. Fantastiska! För 10 år sen såg jag mig inte som något annat än värdelös och misslyckad. Jag är tacksam för det jag fått och till den människor jag blivit.

Önskar bara att fler människor slutar ta allting så för givet, att allt ska vara så självklart. Saker och ting är inte självklara och man bör inte ta saker för givet.

ytterligare ett egentligen meningslöst inlägg, men har energi i fingrarna så jag ville skriva av mig :)