HeleneLingvall

Visst är det en underbar känsla att vara kär och de är ju stor skillnad på obesvarad kärlek och besvarad. Mitt första förhållande, seriösa hade hade jag från 1 maj i ettan till nästan ett år efter dvs april i tvåan. Min första kärlek hette Kim och vi träffades på en hemmafest hos en kompis. Han tog mitt nummer, vi började snacka, träffas och på den vägen var det. Var riktigt lycklig i början på vårat förhållande typ5-6 månader in men sen började det knaka. Han gjorde det som alla tjejer och killar för den delen med är rädda för. Nämligen prassla bakom ryggen. Skriva med andra tjejer, ljuga mig rakt upp i ansiktet och tro att jag är dum och inte fattar någonting. Jag gjorde slut en gång då det inte kändes rätt och jag pallade inte mer, hans lögner och nonchalanta beteende räckte för min del. Men dum som jag är så tog jag tillbaka honom och vi försökte igen, försökte bygga upp saker och ting som hade rasat (för att låta extra djup), men det är nått som jag idag vet inte var en bra idé.

Det tog bara ytterligare några månader och så hände det igen, det var en tjej som han träffade på sin träning, han levde för sin träning och trodde han skulle bli något stor och häftigt, nämligen MMA proffs, pfft säger jag bara. Att träna mkt var bara en undanflygt för att kunna ha privatlektioner med den blonda söta tjejen på tjejpassen som hade flätor i håret och tindrande ögon. Eller nått.

Nämner inga namn i det här men på den vägen var det. Han var som jag kallar det "känslomässigt otrogen" mot mig. Massa gulliga sms, ska vi träna ihop osvosv. Jag kräs på sånna svin. Men är man kär och speciellt första kärleken så kan det vara lätt att bli blind. Det är då man ska sätta ner foten och lämna skiten, vilket jag försökte med. Jag berätta hur jag kände och grät flera gången, han sa att han skulle bättre sig men även det var ju såklart en fet jävla lögn.

Det tog iallafall slut mellan oss och direkt efter så blev han ju ihop med den blondhåriga tjejen med pippiflätor även om de enligt honom bara var vänner, nej inte ens det sa han utan nära bekanta. Aa jävligt nära när jag ser de ligga på varandra och halv Kn***a på vallarna.

Nej usch fy och blä och som tur var så tog det inte jätte lång tid innan jag kom över honom.

Killar är ett mysterium och jag tror det tar mer eller mindre en livstid att försöka förstå vad de menar när de gör vissa saker eller säger saker som de egentligen inte menar utan de säger nått annat istl. Hajjar ni? Nej inte jag heller.

Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet utan kärlek för mig är nått som man tillsammans med någon annan bygger upp under tiden man lär känna varandra. Däremot tror jag givetvis på attraktion vid första ögonkastet för det är ju egentligen det som man bli fast man väljer att kalla det "kärlek" Man blir inte kär i någon som man aldrig träffat, det vore ju ganska så dumt egentligen tycker jag I´m a right?!

Men man lär sig alltid av sina misstag och med det där som hände mig då så har jag fått en annan syn på killar och förhållanden. Känns det inte bra så varför stanna kvar, släpp det och gå vidare och likaså. Låt ingen, någonsin trampa på dig och göra saker som inte känns rätt. Jag har varit dumstridig en del gånger och trott på saker som jag innerst inne vet aldrig kommer bli till sanning. Så varför stanna? Jo för oftast så är det ju så att man vill ha det man inte kan få...
man som sagt, sätt ner foten och säg ifrån, det är nått som jag har lärt mig och försöker dra nytta av, Finns många fiskar i havet och man måste ibland kyssa många grodor innan man hittar sin prins :D


fast kärleken till vovven är obeskrivlig :)