dag 1. Om mig :)
För alla er som inte känner mig så jättebra eller kollar in här för första gången så ska jag försöka samanfatta detta så bra som möjligt haha :)
Mitt namn är Helene(a) sofia Lingvall, född och uppvuxen i stockholm tillsammans med mina två föräldrar och tre syskon. En äldre bror och en lillesyster och en lillebror. Min väg till där jag befinner mig idag har varit lång och inte alltför lätt. Jag och mina syskon är fosterhemsplacerade sen 10 år tillbaka. Vi blev "tagna" av socialen i farsta i stockholm en dag då jag var hemma från skolan. Så jag och mina två småsyskon hängde med mamma till farsta där hon skulle träffa några kompisar, micke min äldre bror var i skolan. Pappa jobbade. Jag skulle gå iväg till Mcdonalds en snabbis för att köpa nått att äta, tror det var pommes. Och när jag är på väg ut så möts jag av en socialtant som ber mig att följa med henne. Har då ingen aning om vad saken gäller och börjar bli ganska så orolig. Eftersom det som sagt är över 10 år sedan den dagen så minns jag inte saker glasklart utan mer delar av vad som hände.
Jag minns att vi satt i ett rum. Jag, mamma, cicci, sebbe och sen kom pappa och såklart massa socialtanter och gubbar, som för mig så allmänt läskiga ut. Minns även att mina syskon och jag åkte tillsammans med två socialtanter till Mcdonalds för att äta, vilket vi inte hade gjort på hela dagen. Vet inte vad mamma, pappa och de andra socialnissarna pratade om där inne på socialstyrelsen men när vi kom tillbaka igen så fick vi beskedet om att vi skulle flytta, idag, nu på en gång! Vi skulle packa det nödvändigaste och flytta. De frågade vem vi ville bo med då vi skulle paras in två och två i olika familjer. Minns att jag önskade att bo med min lillesyster cecilia, vet dock inte varför jag valde henne men så blev fallet inte. Jag och min yngre bror sebastian kom till en jourfamilj i stockholm, lite utanför och Micke, min äldre bror och cicci kom till en familj i Järna. Vi skulle bo i de här familjerna tills någon mer långvarig familj dök upp, en såkallad fosterfamilj. Vi gick klart skolan till sommaren och lite in på hösten tror jag, och sen kom det upp en familj som kunde tänka sig att ta emot mig och min bror på obestämd tid. Vi flyttade hit där vi är idag, till Bettna en 16 september 2001 tror jag att det var, ( det blir väl tio år sen? ) Jag börja 3:an i bettna skolan och allt kändes så himla läskigt och ovant. Mina andra syskon hamnade först i en familj i gnesta men flyttade sedan några år senare till en familj i strängnäs där min lillesyster bor idag, bror har flyttat till eget och börjat jobba!:)
Iallafall. Som barn var jag väldigt osäker och hade kasst självförtroende. Tog på mig skulden för allting och tog på mig alldeles för mycket ansvar, men än vad som var normalt för ett barn på 8 år. Men eftersom jag van vid att vara den "vuxna" i familjen när jag bodde hemma så tog jag med mig det beteendet på vägen.
Jag kände mig ofta osynlig och vågade inte ta allt för mycket plats ifall någon skulle bli arg eller känna att jag tog någon som var deras. Hade för mycket att förlora så jag försökte bara smälta in.
Mina fosterföräldrar rosi och robban försökte vad de kunde för att vi skulle kunna hålla kontakten med våra föräldrar vid liv och till en början, de två första åren var det väl skapligt men sen gick sen bara utför, käpprätt åt helvete. Vi träffades alltmer sällan och jag visste inte alltid var mina föräldrar bodde, vad de gjorde eller hur de mådde. Jag kände ett otroligt ansvar och dåligt samvete för allting, trodde att allt var mitt fel och om jag inte hade följt med mamma till farsta den dagen så hade det här aldrig hänt. Men har med tiden lärt mig att det inte var mitt fel över huvudtaget!
Jag är en väldigt förlåtande människa, ibland för snäll så jag är inte arg sur på mina föräldrar för att det blev som de blev och att de gjorde som de gjorde utan jag är mest ledsen för att de själva inte har styrkan att ta tag i sina liv, släppa det förflutna bakom sig och gå vidare. Mest ledsen för deras skull.
Jag har tyvärr även låtit för många människor trampat på mig flera gånger om jag inte sagt ifrån, jag är för rädd för att hamna i konfliker. Inte lika rädd nu med då så var jag som en lost puppy. Trodde någon skulle sticka kniven i ryggen på mig typ.
Idag, där jag befinner mig nu så kan jag säga att jag växt otroligt mycket som människa och jag uppskattar livet och livets småsaker mer än jag tror många andra ungdommar gör. Att gnälla på sina föräldrar för att man inte får ökad månadspeng eller inte får den senaste flashigaste mobilen eller tv-spelen är egentligen bara ett piss i vädret. Man ska vara glad att man har en familj som håller ihop och som man kan känna sig trygg med. Om jag inte hade kommit dit jag är idag kanske jag hade pundat, blivit på smällen när jag var 16 eller något annat hemskt. Eller så hade det gått bra för mig även på den vägen, men jag tror den hade vart lite mer krokig. Men det är nått jag aldrig kommer få svar på, och jag tror inte jag vill ha svar på det heller för jag är glad att jag sitter där jag gör nu och inget annat. Visst vi har haft våra svårigheter men med hjälp av den här familjen med alla underbara syskon jag fått och mina fosterföräldar som är de bästa man kan önska sig så kan jag inte vara annat än lyckligt lottad och glad över att jag är där jag är idag. För utan dem hade jag inte vart den snälla, omtänksamma och lite galna 19 åring som jag anser mig själv vara. älskar er så otroligt mycket! :D
nästa del kommer förhoppningsvis imorgon!
Du är din egen lyckas smed, ta vara på livet för du lever bara en gång :)
Mitt namn är Helene(a) sofia Lingvall, född och uppvuxen i stockholm tillsammans med mina två föräldrar och tre syskon. En äldre bror och en lillesyster och en lillebror. Min väg till där jag befinner mig idag har varit lång och inte alltför lätt. Jag och mina syskon är fosterhemsplacerade sen 10 år tillbaka. Vi blev "tagna" av socialen i farsta i stockholm en dag då jag var hemma från skolan. Så jag och mina två småsyskon hängde med mamma till farsta där hon skulle träffa några kompisar, micke min äldre bror var i skolan. Pappa jobbade. Jag skulle gå iväg till Mcdonalds en snabbis för att köpa nått att äta, tror det var pommes. Och när jag är på väg ut så möts jag av en socialtant som ber mig att följa med henne. Har då ingen aning om vad saken gäller och börjar bli ganska så orolig. Eftersom det som sagt är över 10 år sedan den dagen så minns jag inte saker glasklart utan mer delar av vad som hände.
Jag minns att vi satt i ett rum. Jag, mamma, cicci, sebbe och sen kom pappa och såklart massa socialtanter och gubbar, som för mig så allmänt läskiga ut. Minns även att mina syskon och jag åkte tillsammans med två socialtanter till Mcdonalds för att äta, vilket vi inte hade gjort på hela dagen. Vet inte vad mamma, pappa och de andra socialnissarna pratade om där inne på socialstyrelsen men när vi kom tillbaka igen så fick vi beskedet om att vi skulle flytta, idag, nu på en gång! Vi skulle packa det nödvändigaste och flytta. De frågade vem vi ville bo med då vi skulle paras in två och två i olika familjer. Minns att jag önskade att bo med min lillesyster cecilia, vet dock inte varför jag valde henne men så blev fallet inte. Jag och min yngre bror sebastian kom till en jourfamilj i stockholm, lite utanför och Micke, min äldre bror och cicci kom till en familj i Järna. Vi skulle bo i de här familjerna tills någon mer långvarig familj dök upp, en såkallad fosterfamilj. Vi gick klart skolan till sommaren och lite in på hösten tror jag, och sen kom det upp en familj som kunde tänka sig att ta emot mig och min bror på obestämd tid. Vi flyttade hit där vi är idag, till Bettna en 16 september 2001 tror jag att det var, ( det blir väl tio år sen? ) Jag börja 3:an i bettna skolan och allt kändes så himla läskigt och ovant. Mina andra syskon hamnade först i en familj i gnesta men flyttade sedan några år senare till en familj i strängnäs där min lillesyster bor idag, bror har flyttat till eget och börjat jobba!:)
Iallafall. Som barn var jag väldigt osäker och hade kasst självförtroende. Tog på mig skulden för allting och tog på mig alldeles för mycket ansvar, men än vad som var normalt för ett barn på 8 år. Men eftersom jag van vid att vara den "vuxna" i familjen när jag bodde hemma så tog jag med mig det beteendet på vägen.
Jag kände mig ofta osynlig och vågade inte ta allt för mycket plats ifall någon skulle bli arg eller känna att jag tog någon som var deras. Hade för mycket att förlora så jag försökte bara smälta in.
Mina fosterföräldrar rosi och robban försökte vad de kunde för att vi skulle kunna hålla kontakten med våra föräldrar vid liv och till en början, de två första åren var det väl skapligt men sen gick sen bara utför, käpprätt åt helvete. Vi träffades alltmer sällan och jag visste inte alltid var mina föräldrar bodde, vad de gjorde eller hur de mådde. Jag kände ett otroligt ansvar och dåligt samvete för allting, trodde att allt var mitt fel och om jag inte hade följt med mamma till farsta den dagen så hade det här aldrig hänt. Men har med tiden lärt mig att det inte var mitt fel över huvudtaget!
Jag är en väldigt förlåtande människa, ibland för snäll så jag är inte arg sur på mina föräldrar för att det blev som de blev och att de gjorde som de gjorde utan jag är mest ledsen för att de själva inte har styrkan att ta tag i sina liv, släppa det förflutna bakom sig och gå vidare. Mest ledsen för deras skull.
Jag har tyvärr även låtit för många människor trampat på mig flera gånger om jag inte sagt ifrån, jag är för rädd för att hamna i konfliker. Inte lika rädd nu med då så var jag som en lost puppy. Trodde någon skulle sticka kniven i ryggen på mig typ.
Idag, där jag befinner mig nu så kan jag säga att jag växt otroligt mycket som människa och jag uppskattar livet och livets småsaker mer än jag tror många andra ungdommar gör. Att gnälla på sina föräldrar för att man inte får ökad månadspeng eller inte får den senaste flashigaste mobilen eller tv-spelen är egentligen bara ett piss i vädret. Man ska vara glad att man har en familj som håller ihop och som man kan känna sig trygg med. Om jag inte hade kommit dit jag är idag kanske jag hade pundat, blivit på smällen när jag var 16 eller något annat hemskt. Eller så hade det gått bra för mig även på den vägen, men jag tror den hade vart lite mer krokig. Men det är nått jag aldrig kommer få svar på, och jag tror inte jag vill ha svar på det heller för jag är glad att jag sitter där jag gör nu och inget annat. Visst vi har haft våra svårigheter men med hjälp av den här familjen med alla underbara syskon jag fått och mina fosterföräldar som är de bästa man kan önska sig så kan jag inte vara annat än lyckligt lottad och glad över att jag är där jag är idag. För utan dem hade jag inte vart den snälla, omtänksamma och lite galna 19 åring som jag anser mig själv vara. älskar er så otroligt mycket! :D
nästa del kommer förhoppningsvis imorgon!
Du är din egen lyckas smed, ta vara på livet för du lever bara en gång :)
Kommentarer
Trackback