HeleneLingvall

Min första riktiga kärlek var tsm med min första pojkvän Kim och vi träffades på en fest men jag kan inte säga att det var "love at first sight" men vartefter jag lärde känna honom och hans familj så kunde jag inte göra annat än tycka om honom, jag hade blivit kär. För första gången var jag riktigt lycklig. Jag gick första året på gymnasiet och jag svävade på moln, var så lycklig över att ha hittat någon som jag kunde ha kul med, någon som jag kände mig hel tsm med men det varade inte föralltid. såklart... Vi var tsm i nästan ett år men efter ca, 9-10 månader så började han gå bakom ryggen på mig, ljög mig rakt upp i ansiktet och träffade en annan bakom min rygg. Dock vet jag inte vad de gjode, men lögnerna förstörde det vi hade och jag mådde skit, orkade inte ta mer lögner så det tog slut.

Efter hans svek så har jag insett att saker varar inte föralltid, även om en del få exempel håller ihop livet ut så tror jag inte att man träffar sin livs kärlek när man är så pass ung. Killar kommer och killar går och det är väl livets naturliga gång. Att bli sviken gång på gång av olika killar gör inte saken bättre. Att öppna sig och gå in för något helhjärtat är inte min grej längre, har svårt att tro på real love tills jag själv ser den.

Men som sagt jag är bara 19, snart 20 år och förväntar mig inte att träffa någon som blir pappa till mina barn först om några år så varför inte njuta av livet och ta saker vartefter de dyker upp :)

Livet är för kort för att slösas bort och gå och vänta på någon som aldrig dyker upp, right? :)